Tattoo
Tänkte att jag verkligen skulle lägga tid på ett inlägg nu. Tänkte berätta min åsikt gällande tatueringar. Kommentera gärna vad ni tycker o så :)
Jag tror att tatueringar alltid faschinerat mej. Förr för länge sedan var det ju bara sjömän o de som satt i fängelse som hade tatueringar. Därför kanske man förknippar dem med hårda, tuffa, personer med skinn på näsan - personer. Nuförtiden har vi vanliga "tråkiga" människor tatueringar o jag har inget emot personer som har tatueringar. Kollar faktiskt ibland på Miami Ink eller något liknande tatueringsprogram o de gör så fina tatueringar, man blir avundsjuk på dem som kan tatuera så bra o på dem personer som får tatueringarna. Att vara en tatuerare är ju att man är en artist, en konstnär. Man gör ju inget olagligt liksom. Har stor respekt för duktiga tatuerare. Förstår mej inte på människor som har något emot tatuerare eller personer som har tatueringar. Till exempel så kan man inte få vissa arbeten på grund av tatueringarna o jag tycker att det är helt fel! Tatueringar kan hjälpa människor att komma över sin sorg men också att glädjas att man ännu är vid liv eller något liknande, huvudsaken är ju att tatueringen betyder något. Jag tycker att då man tar en tatuering så ska man veta vad den kommer att ha för betydelse för sej själv. Tycker man ska noga fundera ut vad man vill ha för en tatuering o var den ska sitta. Viktigt är också att tatuera sej på ett ställe som är sterilt o att man vet att tatueraren verkligen kan sitt jobb. Man vill ju inte ha en darrig eller utsmetad tatuering som man inte vet vad den föreställer.
Jag har länge velat ha åtminstone en tatuering, den ska sitta på vänstra handleden, på samma sida som handflatan då. Den ska ha något med mitt stjärntecken åtminstone. Skulle nu vilja ha åtminstone 2 tatueringar. Vissa gnäller ju för smärtan, men så farligt kan de väl inte vara? Man måste ju tänka på resultatet sedan när det är klart! Ett minne för livet. Coolt sedan då man är ca. 60 år o visar stolt upp sina tatueringar för sina barnbarn :)
//emppu
Jag tror att tatueringar alltid faschinerat mej. Förr för länge sedan var det ju bara sjömän o de som satt i fängelse som hade tatueringar. Därför kanske man förknippar dem med hårda, tuffa, personer med skinn på näsan - personer. Nuförtiden har vi vanliga "tråkiga" människor tatueringar o jag har inget emot personer som har tatueringar. Kollar faktiskt ibland på Miami Ink eller något liknande tatueringsprogram o de gör så fina tatueringar, man blir avundsjuk på dem som kan tatuera så bra o på dem personer som får tatueringarna. Att vara en tatuerare är ju att man är en artist, en konstnär. Man gör ju inget olagligt liksom. Har stor respekt för duktiga tatuerare. Förstår mej inte på människor som har något emot tatuerare eller personer som har tatueringar. Till exempel så kan man inte få vissa arbeten på grund av tatueringarna o jag tycker att det är helt fel! Tatueringar kan hjälpa människor att komma över sin sorg men också att glädjas att man ännu är vid liv eller något liknande, huvudsaken är ju att tatueringen betyder något. Jag tycker att då man tar en tatuering så ska man veta vad den kommer att ha för betydelse för sej själv. Tycker man ska noga fundera ut vad man vill ha för en tatuering o var den ska sitta. Viktigt är också att tatuera sej på ett ställe som är sterilt o att man vet att tatueraren verkligen kan sitt jobb. Man vill ju inte ha en darrig eller utsmetad tatuering som man inte vet vad den föreställer.
Jag har länge velat ha åtminstone en tatuering, den ska sitta på vänstra handleden, på samma sida som handflatan då. Den ska ha något med mitt stjärntecken åtminstone. Skulle nu vilja ha åtminstone 2 tatueringar. Vissa gnäller ju för smärtan, men så farligt kan de väl inte vara? Man måste ju tänka på resultatet sedan när det är klart! Ett minne för livet. Coolt sedan då man är ca. 60 år o visar stolt upp sina tatueringar för sina barnbarn :)
//emppu
Kommentarer
Trackback
